När jag var en liten parvel så var jag väldigt fascinerad av frimärken och jag blev en inbiten filatelist under några år. Intresset dog ut ungefär samtidigt som det motsatta könet började se bättre och bättre ut och jag vet inte ens om jag har min enorma samling kvar bland alla lådor på vinden. Mitt främsta intresse var, förutom svenska och isländska frimärken, brevporton från Asien och då främst från Kina. Dels var det ju något väldigt exotiskt att frimärkena kom så långt ifrån Sverige och jag skaffade mig faktiskt en hel drös brevkompisar i Kina, som på knagglig engelska knappt gjorde sig förstådda för mig i sina brev. Men det var inte så viktigt så länge som jag fick nya frimärken! Dessutom så minns jag att pappret som frimärkena var tryckta på luktade så märkligt att jag ibland satt och bara sniffade på dem (märkliga saker har man gjort i sitt liv!) och när jag nu fått min första platta från Kina att recensera så uppstår en märklig deja-vu effekt när jag öppnar paketet som jag hämtat ut på posten och samma välkända doft sprider sig från påsens innehåll.
Plattan är med ett band som kallar sig M.I.C., en förkortning av Made In China, och jag kan genast känna samma eufori som jag en gång fick varje gång jag fick ett nytt brev från någon av mina brevkompisar i Kina. Det är naturligtvis pappret som bookleten är tryckt på som har samma doft som frimärkena som jag samlade på. Så här sitter jag och skall skriva en recension om min första skiva från Kina och jag kan idag, en månad efter ankomsten, inte känna samma starka doft, eftersom den avtar för varje dag som den inte finns i sin naturliga miljö, och istället blir påverkad av våra dofter här i Sverige.
M.I.C. består av fyra personer, varav bara två är kineser och den som är huvudansvarig för bandet är kanadensaren Yvon Serré som har tillbringat mycket tid i Kina. Vid sin återkomst 2004 så var hans mål att starta ett riktigt bra rockband som kunde slå sig fram, inte bara inom landets gränser, utan också worldwide. Debutalbumet släpptes redan förra året, men har via engelska Two Side Moon Promotions fått en spark utanför Kina’s gränser. Och varför skulle inte den här lättsamma, anglikanska rock’n’rollen fungera även här?
Sverige är ett av de länder som älskar och högaktar band som Status Quo och Serré’s nio spår är enkla och effektiva låtar som har en härlig charm och naivitet. Och det är det som är M.I.C.’s fördel, för det här är ingen platta med skönspel eller bra produktion. Yvon har dessutom en ganska usel röst som påminner en del om en person som hellre sjöng än sjöng bra i mitt eget förra band, inga namn nämnda! För Er som inte har en aning om vem det är så kan jag göra jämförelse med en falsksjungande Tom Robinson, ni vet han med ”2 4 6 8 motorway”. Men han är desto bättre på sin gitarr och har ett skönt driv, helt i stil med grabbarna i Status Quo.
M.I.C. är en charmig skiva och det finns låtar som har riktigt bra refränger, såsom ”Take a look”, ”Every other day” eller ”Everything you do”, men det fungerar inte att blanda in saxofon och trumpet när soundet inte är speciellt bra, trots att de som spelar dessa blåsinstrument är riktigt duktiga. Med en bättre trummis, som är lite osynkad här och där, och en bättre produktion så kan det här bli riktigt bra. Kul och lite annorlunda partyplatta!
|
| Låtlista |
1. Take a look
2. Every other day
3. Rock & roll
4. I don’t need you
5. Everything you do
6. Give me cash
7. Can’t let go
8. Let me be your king
9. Let’s do it
|
|
